Svenska myndigheters hantering av UAP

Artikel uapsverige.se

```markdown

title: Svenska myndigheters hantering av UAP – från cigarrformade föremål till samordnade insatser author: Karl Hemborg date: 2025-02-12

Bakgrund

När vi pratar om UAP – oidentifierade anomala fenomen – i Sverige, hamnar vi ofta mitt i en berättelse där allvaret länge har drunknat i förlöjligande. Vittnesmål har viftats bort, rapporter har försvunnit ner i arkiv och själva ämnet har betraktats som något för konspirationsteoretiker. Men så ser det inte ut längre. Vi har rört oss från UFO till UAP, från något som folk skrattade åt till något som försvarsdepartement och myndigheter faktiskt tar på allvar. Det är där vi befinner oss nu, och det är också utgångspunkten för den här genomgången av hur svenska myndigheter hanterar UAP idag.

I poddens första avsnitt pratade vi om den här förflyttningen – om varför UAP har blivit ett säkerhetsärende, inte bara en kuriositet. Det är en rörelse som märks tydligt i myndigheternas agerande, både historiskt och i nutid. (avsnitt 1 – UAP och UFO -historia Intro och var vi står nu)

Centrala händelser och påståenden

Vi kan börja med ett av de mest kända svenska UAP-fallen: den 4 november 1948. Då rapporterade överbefälhavaren Helge Jung att han sett ett cigarrformat föremål störta ner i Våmfjärden på Värmdö, utanför Stockholm. Försvaret skickade ut dykare, en krater hittades på sjöbotten, men inget föremål. Händelsen har fått förnyad uppmärksamhet efter att amerikanska UFO-dokument offentliggjorts, där just detta fall nämns. Det är ett exempel på hur svenska observationer ibland dyker upp även i internationella underrättelsearkiv.

Under kalla kriget samlades rapporter om så kallade "spökraketer" och andra anomalier in av både militär och civila myndigheter. Men någon systematisk, öppen hantering fanns inte. Istället har det ofta handlat om punktinsatser, där utredningar har stannat vid att konstatera att något ovanligt har observerats, men utan att gå vidare.

Det är först på senare tid som svenska myndigheter har börjat organisera sig på riktigt. 2024 startade Polismyndigheten, Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och MSB ett samarbete under namnet Myndighetssamverkan C-UAS. Syftet är att höja beredskapen mot drönarhot – men också att skapa rutiner för att snabbt kunna utreda och hantera okända objekt i luftrummet. Det är ett tydligt tecken på att frågan om UAP nu ses som en del av totalförsvaret.

I februari 2024 fick MSB regeringens uppdrag att utvärdera hanteringen av tre större samhällsstörningar – bland annat jordskredet i Stenungsund och grundstötningen av färjan Marco Polo. De här händelserna har ingen direkt koppling till UAP, men visar hur myndigheter nu tränar på att samordna insatser vid oväntade incidenter. Det är en förutsättning även för att kunna hantera UAP-fall på ett trovärdigt sätt.

Internationellt har trycket ökat. USA:s underrättelsetjänst publicerade i november 2024 en rapport om UAP, där man slår fast att fenomenet är verkligt och att vissa fall fortfarande saknar förklaring. Sverige har svarat med att ta fram sin första försvars- och säkerhetsrymdstrategi, antagen i juli 2024. Det är ett tydligt tecken på att rymden – och det som rör sig där – nu är en fråga för både försvar och civila myndigheter.

Källor och bevis

När vi granskar svenska myndigheters hantering av UAP måste vi hålla isär olika typer av källor. Officiella dokument från Polismyndigheten, Försvarsmakten och MSB är ryggraden. Här finns till exempel samordningsplanen för C-UAS, där man beskriver hur observationer av okända objekt ska rapporteras och utredas. Det är inte alltid UAP nämns vid namn, men rutinerna gäller även för sådana fall.

Amerikanska underrättelsedokument, som de som släppts av Office of the Director of National Intelligence, ger en internationell kontext. Där finns svenska fall med, bland annat Våmfjärden 1948, vilket visar att svenska observationer ibland har setts som relevanta även utanför landets gränser.

Forskningen har börjat ta fart. En studie från januari 2025 har sammanfattat cirka 20 regeringsstudier om UAP från 1933 och framåt, inklusive flera nordiska fall. Studien pekar på behovet av vetenskaplig metodik och långsiktig datainsamling. Det är något som svenska myndigheter fortfarande har långt kvar till, men riktningen är tydlig.

Vittnesmål från svenska piloter, militärer och civila finns samlade i både myndighetsrapporter och privata arkiv. De flesta av dessa har aldrig fått någon officiell förklaring. Min bedömning är att det finns en betydande underrapportering, dels på grund av stigma, dels för att rutinerna för rapportering varit otydliga.

Kopplingar

Svenska myndigheters hantering av UAP går inte att förstå isolerat. Det finns tydliga paralleller till det som händer internationellt, framför allt i USA. När amerikanska kongressen håller utfrågningar om UAP, får det omedelbara effekter även här. Vi har pratat om detta i flera avsnitt av podden, där visselblåsare och stridspiloter vittnat under ed om händelser som liknar det vi sett i Sverige. (avsnitt 2 – UAP utfrågning i USA:s kongress. Visselblåsaren David Grusch; avsnitt 4 – UAP utfrågning i USA:s kongress. Stridspilot David Fravor; avsnitt 6 – UFO och UAP utfrågningen i USA:s kongress. Frågorna.)

Myndighetssamverkan C-UAS är ett direkt svar på det ökade trycket från både drönarincidenter och UAP-observationer. Det är också ett exempel på hur Sverige försöker ligga i fas med internationella standarder för incidentrapportering och utredning. Samtidigt är det tydligt att svenska myndigheter fortfarande är försiktiga med att använda begreppet UAP öppet. Min gissning är att det handlar om att undvika onödigt medialt tryck och att man vill hålla frågan inom ramen för säkerhetsarbete.

Den svenska rymdstrategin från 2024 är ytterligare en pusselbit. Den knyter ihop försvarsfrågor, civilt beredskapsarbete och internationellt samarbete. Det är ett tecken på att rymden – och det som rör sig där – nu är en del av myndigheternas vardag.

Se även

Karl Hemborg, Från UFO till UAP Podcast ```